you gotta love life!
Får tacka Hampus och alla inblandade för en mycket fin kväll. Vaknade upp hos min fina Åse för att sedan åka ner till samling. Match väntade och den tog vi hem, kutade till jobbet direkt där efter. Hann precis stänga där tills det bar vidare till nästa match, även den blev det vinst. Vilket leder till en final imorgon.
Kvällen höll på att rasa samman till en början men som tur var löste allt sig. Så tillslut lyckades jag och Becka ta oss dit efter att vara 30 minuter försenade. Vadå tidsoptimister, göra allt i sista sekund. Slå in paket och dra till affären 15 minuter innan maten skulle stå på bordet borta hos Hampus. Men vi samlade oss och kom dit i hygglig tid! Det bjöds på grill, skön musik, roliga lekar och framför allt fint sällskap.
crash and burn
sitter hemma hos min finis efter en lång dag med både jobb och fotboll. Vi har varit lite lagom onyttiga och vräkt i oss mat från Max. Ikväll ska vi mysa till lite film. Våra matcher har gått riktigt fint, vunnit alla tre och inte ett mål har vi släppt in. Men än är det inte över. Flera matcher väntar. Imorgon har vi samling vid halv nio så det blir inte allt för sent ikväll.
Även imorgon vankas det jobb, men dock inte lika länge. På kvällen beger vi oss till Hampus som har fyllt 18, det ska firas!
det där med kvalité..
tidsinställt inlägg, flitig jag är, eller hur? Just nu sitter jag formodligen på jobbet och tar itur med sura tanter och gubbar, eller varför inte små skrikande barn?
Ja jag ska bättra mig med foto-fronten. Jag vet att många önskade outfits när jag var igång innan med bloggandet. Jag ska bara ta tag i det där med kameran och sedan ska jag göra så gott jag kan. Sommaren har bjudit på många fina inköp, något som kanske är intressant att se? Mer av det kommer. Så länge får ni nöja er med dessa fina cambilder av bästa kvalité!
how to save a life
ligger i en obäddad säng full med chips och smulor. Detta är dock inget ovanligt när Beckisen har varit på besök. Vi har under kvällen tagit oss igenom ytterligare en skiva med gossipgirl. Är man beroende eller. Klickade hem ett par säsonger från cdon.com, vad ska man göra när vädret är som det är? Serier lät som en utmärkt idé!
Borde formodligen krypa ner bland alla smulorna nu, tidig match imorgon och jag måste vara pigg både till den och till den långa jobbdagen som väntas efteråt!
this is the place where everything's better and everything's safe
Har inte riktigt kommit in i vanan över att blogga än. Men det kommer väl med tiden. De kommande dagarna pendlar jag mellan jobbet och Gröndal, mycket fotbol ldenna helgen. Trots att ferstivalen i Emmaboda lockar en aning så känns det ganska skönt över att vara hemma med tanke på vädret. Kvällen tar mig förmodligen bort till Berga för att spenderas med Påsen.
Igår kväll lagade jag och syster mat hemma hos henne och tillslut myste vi ner oss vid tv:n och kollade film. Det blev en tidig uppstigning idag eftersom jobbet väntade. Vi hade även en match under dagen som jag smet i väg till, den tog vi hem med 4-0. En bra början i cupen.
sånt vi bär med oss
jag har varit lite frånvarande här i ett par veckor/månader. I helgen när jag var iväg på träningsläger fick jag för mig att sätta igång igen. så nu antar jag att det är ett bra tillfälle med tanke på vad som har hänt.
Vi är påväg hem från träningsläger i Sölvesborg. Vi hade planerat att kolla film på hemvägen, jag och filippa. Men med tanke på tre tunga dagar så somnade vi båda ganska snabbt. När vi är ca 3 mil från Kalmar vaknar jag upp och börjar skrika rakt ut. Bilen är ur balans och jag vet inte vart vi är på väg. Allt jag har i huvudet är Filippas ansikte när hon vaknar upp och märker vad som händer. Bara några sekunder senare ligger vi i diket.
På något sätt har vi korsat den mötande trafikens vägbana, flugit över ett stålstängsel och landat mellan två stora ekar på någons trädgård. Airbagen utlöstes i framsätet och det börjar ryka i bilen. Vi får panik och vill komma ut. Dörrrarna på vänstersidan går inte att öppna efter kraschen. Vi får alla krypa ut på högersidan. Det är först när vi kommer ur bilen som vi ser hur illa det verkligen är.
Paret som bodde i huset kom ner till oss och hjälpe oss in med alla våra saker. Gav oss saft och bullar och allt vi ville ha. Mat var väl det sista vi var sugna på men de var verkligen jättegulliga! Det tog ett tag innan jag kunde ringa hem. När vi kraschade så flög våra mobiler iväg och vi kunde inte hitta dem. Det ringde på dem och vi hörde hur det vibrerade under framsätet. Vi försökte få fram dem men med tanke på att golvet i bilen hade pressats uppåt så fick vi inte under händerna. Tillslut fick vi fram dem och vi kunde ringa hem. Min pappa har nog aldrig varit så orolig över mig när han får ett samtal där jag bara gråter och inte får fram några ord. Jag lyckade lugna ner mig och mamma o pappa slängde sig i bilen för att hämta upp mig och Filippa.
Precis när dem kom så anlände även ambulans och räddningstjänst. Det ställdes lite frågor om hur det hela gick till, men eftersom jag och Filippa låg och sov så visste vi inte allt för mycket. Det visade sig att antingen så kom ett djur över vägen eller så slumrade våran chaufför till för en sekund.
Allt jag ville var att komma hem, att komma på andra tankar. Men med tanken på att det kunde gå så mycket värre än vad det gjorde så känns det ganska bra. Om det hade kommit en bil eller om vi hade kört in i ett av träden. Då hade vi kanske inte haft sån tur längre. Min farmor sa att jag har en skyddsängel som vakar över mig. Kanske har hon rätt. Bortsätt från att jag gjorde illa axeln så kom alla hem oskadda. Chocken bär vi fortfarande med oss och det lär nog ta ett tag innan vi lägger oss och sover i en bil igen. Allt jag kunde tänka på när bilen åkte i diket var att jag skulle dö, jag trodde verkligen att det var slutet. Men vi lever allihopa och det ska vi vara glada för, ta aldrig livet för givet. Jag har fortfarande Filippas ansikte i huvudet när hon märker vad som händer, jag kan fortfarande känna lukten av röken och jag kommer alltid bära med mig den dagen.
Vi är påväg hem från träningsläger i Sölvesborg. Vi hade planerat att kolla film på hemvägen, jag och filippa. Men med tanke på tre tunga dagar så somnade vi båda ganska snabbt. När vi är ca 3 mil från Kalmar vaknar jag upp och börjar skrika rakt ut. Bilen är ur balans och jag vet inte vart vi är på väg. Allt jag har i huvudet är Filippas ansikte när hon vaknar upp och märker vad som händer. Bara några sekunder senare ligger vi i diket.
På något sätt har vi korsat den mötande trafikens vägbana, flugit över ett stålstängsel och landat mellan två stora ekar på någons trädgård. Airbagen utlöstes i framsätet och det börjar ryka i bilen. Vi får panik och vill komma ut. Dörrrarna på vänstersidan går inte att öppna efter kraschen. Vi får alla krypa ut på högersidan. Det är först när vi kommer ur bilen som vi ser hur illa det verkligen är.
Paret som bodde i huset kom ner till oss och hjälpe oss in med alla våra saker. Gav oss saft och bullar och allt vi ville ha. Mat var väl det sista vi var sugna på men de var verkligen jättegulliga! Det tog ett tag innan jag kunde ringa hem. När vi kraschade så flög våra mobiler iväg och vi kunde inte hitta dem. Det ringde på dem och vi hörde hur det vibrerade under framsätet. Vi försökte få fram dem men med tanke på att golvet i bilen hade pressats uppåt så fick vi inte under händerna. Tillslut fick vi fram dem och vi kunde ringa hem. Min pappa har nog aldrig varit så orolig över mig när han får ett samtal där jag bara gråter och inte får fram några ord. Jag lyckade lugna ner mig och mamma o pappa slängde sig i bilen för att hämta upp mig och Filippa.
Precis när dem kom så anlände även ambulans och räddningstjänst. Det ställdes lite frågor om hur det hela gick till, men eftersom jag och Filippa låg och sov så visste vi inte allt för mycket. Det visade sig att antingen så kom ett djur över vägen eller så slumrade våran chaufför till för en sekund.
Allt jag ville var att komma hem, att komma på andra tankar. Men med tanken på att det kunde gå så mycket värre än vad det gjorde så känns det ganska bra. Om det hade kommit en bil eller om vi hade kört in i ett av träden. Då hade vi kanske inte haft sån tur längre. Min farmor sa att jag har en skyddsängel som vakar över mig. Kanske har hon rätt. Bortsätt från att jag gjorde illa axeln så kom alla hem oskadda. Chocken bär vi fortfarande med oss och det lär nog ta ett tag innan vi lägger oss och sover i en bil igen. Allt jag kunde tänka på när bilen åkte i diket var att jag skulle dö, jag trodde verkligen att det var slutet. Men vi lever allihopa och det ska vi vara glada för, ta aldrig livet för givet. Jag har fortfarande Filippas ansikte i huvudet när hon märker vad som händer, jag kan fortfarande känna lukten av röken och jag kommer alltid bära med mig den dagen.
