jag har varit lite frånvarande här i ett par veckor/månader. I helgen när jag var iväg på träningsläger fick jag för mig att sätta igång igen. så nu antar jag att det är ett bra tillfälle med tanke på vad som har hänt.

Vi är påväg hem från träningsläger i Sölvesborg. Vi hade planerat att kolla film på hemvägen, jag och filippa. Men med tanke på tre tunga dagar så somnade vi båda ganska snabbt. När vi är ca 3 mil från Kalmar vaknar jag upp och börjar skrika rakt ut. Bilen är ur balans och jag vet inte vart vi är på väg. Allt jag har i huvudet är Filippas ansikte när hon vaknar upp och märker vad som händer. Bara några sekunder senare ligger vi i diket.

På något sätt har vi korsat den mötande trafikens vägbana, flugit över ett stålstängsel och landat mellan två stora ekar på någons trädgård. Airbagen utlöstes i framsätet och det börjar ryka i bilen. Vi får panik och vill komma ut. Dörrrarna på vänstersidan går inte att öppna efter kraschen. Vi får alla krypa ut på högersidan. Det är först när vi kommer ur bilen som vi ser hur illa det verkligen är.

Paret som bodde i huset kom ner till oss och hjälpe oss in med alla våra saker. Gav oss saft och bullar och allt vi ville ha. Mat var väl det sista vi var sugna på men de var verkligen jättegulliga! Det tog ett tag innan jag kunde ringa hem. När vi kraschade så flög våra mobiler iväg och vi kunde inte hitta dem. Det ringde på dem och vi hörde hur det vibrerade under framsätet. Vi försökte få fram dem men med tanke på att golvet i bilen hade pressats uppåt så fick vi inte under händerna. Tillslut fick vi fram dem och vi kunde ringa hem. Min pappa har nog aldrig varit så orolig över mig när han får ett samtal där jag bara gråter och inte får fram några ord. Jag lyckade lugna ner mig och mamma o pappa slängde sig i bilen för att hämta upp mig och Filippa.

Precis när dem kom så anlände även ambulans och räddningstjänst. Det ställdes lite frågor om hur det hela gick till, men eftersom jag och Filippa låg och sov så visste vi inte allt för mycket. Det visade sig att antingen så kom ett djur över vägen eller så slumrade våran chaufför till för en sekund.

Allt jag ville var att komma hem, att komma på andra tankar. Men med tanken på att det kunde gå så mycket värre än vad det gjorde så känns det ganska bra. Om det hade kommit en bil eller om vi hade kört in i ett av träden. Då hade vi kanske inte haft sån tur längre. Min farmor sa att jag har en skyddsängel som vakar över mig. Kanske har hon rätt. Bortsätt från att jag gjorde illa axeln så kom alla hem oskadda. Chocken bär vi fortfarande med oss och det lär nog ta ett tag innan vi lägger oss och sover i en bil igen. Allt jag kunde tänka på när bilen åkte i diket var att jag skulle dö, jag trodde verkligen att det var slutet. Men vi lever allihopa och det ska vi vara glada för, ta aldrig livet för givet. Jag har fortfarande Filippas ansikte i huvudet när hon märker vad som händer, jag kan fortfarande känna lukten av röken och jag kommer alltid bära med mig den dagen.